Clapton was God (sida 3 av 3) | Föregående sida | Nästa sida

Forumpolisen: 2008-01-26 21:18		Angående den där fantastiska Cream-bootlegen från Grande Ballroom i Detroit, från den 15 oktober 1967. Bra, om man gillar 20 minuter och 49 sekunders gitarronani på Howlin Wolfs Spoonful och andra meningslösa jam. Skräp alltihop.
Lennart Persson: 2008-01-26 21:40		Massan får gärna för mig köpa om samma Smokie-samling hur många gånger som helst, om nu det gör dem lyckliga. Samtidigt kan jag inte, förmodligen precis som Tom S, låta bli att tro/hoppas att de skulle bli mer stimulerade, mer positivt elchockade i sina fantasicentrum om de istället valde något med Hazel Dickens, David Allan Coe, Holly Dunn, Can, Steve Young, Pascal, Louie & The Lovers, John Coltrane, Amadou & Mariam eller Blind Willie Johnson istället. Varför skulle jag annars göra det jag gör? Jag har alltid skrivit med förhoppningen om att eventuella läsare ska upptäcka ALTERNATIVEN till allt det som de tvångsmatas med av THE MAN. Och det handlar inte om någon önskan om att vara moraliserande, det handlar bara om att ta mitt ansvar, om att visa att det finns så mycket mer och roligare och sexigare musik än den som åttiotalets Clapton eller alla tiders Smokie gör. Möjligen har jag spillt mitt liv på denna gärning. Folk hittar ju bevisligen hela tiden »fullt legitima skäl« att köpa samma gamla Smokie-samling ändå. Och Eric Clapton bjuds fortfarande, av säkerligen samma och lika legitima skäl, att breda ut sig i media och ockupera våra medvetanden på bekostnad av Lonnie Mack, Danny Gatton, Hasil Adkins, Andi Almqvist, John Prine, Shelby Lynne, Nina Kinert eller Wanda Jackson. Bara för att han har snygga flickvänner och dyra kostymer, inget annat. Och jag vidhåller att en tillräcklig samling av Clapton-inspelningar består av sådär tre album, ett dubbelalbum och en handfull singlar. Genom åren. Istället för att skaffa alla de andra fyrtio albumen han har gjort bara i eget namn skulle jag rekommendera helt andra inköp. För att det är min förbannade skyldighet att göra det. Jag tycker fortfarande att han säljer sig och sin talang allt för billigt. Är dessutom övertygad om att han själv är klok nog att inse att han faktiskt gör det. Vilket gör större delen av hans bidrag till rockhistorien än mer sorgligt. Och även om jag inte anser att han bör kastas i fängelse för detta – vilket jag utgår från att inte heller Tom S annat än symboliskt menar att han bör – så vinner han heller inte min ograverade respekt för det. Sorry.
Magnus Eriksson: 2008-01-26 22:35		Men Lennart, om du läser lite noggrannare ska du finna att ingen säger mot dig i din syn på att hävda alternativen, att skriva om det vi gillar i förhoppningen att det ngn gång ngnstans väcker gensvar; det vet vi för övrigt allihop att det ofta sker. Men att gå från detta tlll att uttrycka förakt för den publik som inte har ett aktivare intresse än de anser att det räcker med det ena eller andra som få av oss gillar är en helt annan sak. Det gör inte du heller, för den delen. Därför är den delen av ditt svar helt opåkallat. Men jämför gärna med sporten. Vad skulle du, eller för all del Tom, tycka om att idiotförklaras för att ni inte intresserar er för allt det fantastiska som uträtta(t)s av Jonny Wilkinson, Bryan Habana, Percy Montgomery eller Fjordis? För egen del finner jag det ointresset lika obegripligt som mångas ointresse av Lee Morgan eller Wallace Stevens, men jag kan inte förakta någon för det, eller moralisera över det bristande intresset.
Tobias Levander: 2008-01-27 06:09		Magnus, mitt inlägg var egentligen inte avsett som ett inlägg i debatten om professionella skribenter får upprepa sig eller ej. Jag råkade bara känna igen många av argumenten och roade mig med att jämföra vad Lennart Persson skrev i ABC-Nyheter med en gammal recension jag råkade ha tillgång till. Vad skribenter skriver är i första en sak mellan deras eget samvete och deras uppdragsgivare (som ger dem pengar att betala hyran och mat på bordet). Skribenter får upprepa sig, men får också acceptera att vissa kritiserar dem när de upprepar sig. Med tanke på att uppgiften som tidningsskribent oftast är som att skriva i sanden, är det nog ett hederstecken om någon kommer ihåg vad man skrev för flera år sedan. Jag gillar mycket Clapton gjort, men rör det mig ända in i själen? Nej, inte alls.
Bengt Eriksson: 2008-01-27 09:04		Jag börjar tro att det är mer dåligt än det är bra - dvs gör mer ont än det gör gott - att diskutera på t ex det här nätforumet. Det är något med att läsa snabbt på skärmen som gör att det man skriver tenderar att missförstås (och säkert missförstår jag också). Det är väl ingen som tycker illa om det Lennart större delen av livet försökt göra i sitt musikritiska arbete. I detta fall hade vi delvis olika åsikter om en musiker och om hur Lennart framförde åsikten. Jag tycker det är bra - som jag skrivit 1000 gånger - med olika åsikter. När åsikter möts kan det bli förändring, förhoppningsvis till det bättre, aldrig annars. Det gäller såväl musikskrivande som allt i samhället. Inte gör jag något annat, jag heller, än Lennart skriver att han gör: försöker presentera alternativ. Men att presentera alternativ är inte = att skälla ut publiken för sin musiksmak. Det är väl inte heller någonting som Lennart gör? Åtminstone har jag inte lagt märke till det. Till skillnad mot Magnus är jag däremot på ett amatörpsykologiskt sätt intresserad av varför människor kan tycka om musik som jag inte tycker om, utan motsatsen: tycker mycket illa om. Risken finns att det beror på mej - inte på publiken. F ö har jag med åldern blivit precis tvärtom - min lust att skriva ner och såga artister, eller t o m döma ut, blir allt mindre. Tidigare gjorde jag det - ofta, ofta - men inte nu längre. Det goda de gjort fortsätter att vara det goda de gjort, oavsett om de sen gör saker som jag tycker är sämre. Ingen skillnad på musik och musiker - sådana är också människor, Det är ett hårt liv där ute. Kalla mej velig och feg, eller också är det ett mänskligt drag, som jag sent om sider börjat tillägna mej.
per åhman: 2008-01-27 10:40		Jag har läst ett par intervjuer med Clapton där han mer eller mindre håller med Lennart... Han sa själv att han »sålde sig« under 80 talet. Själv tycker jag inte ens Cream var så lyckade. Det glimmade till ibland men det var nog Jack Bruce som stog för den musiken. Men han har varit duktig på att berätta om sina svarta influenser och på så sätt, förhoppningsvis, fått folk att upptäcka de »verkliga innovatörerna«...men Layla är ju faktiskt bra på riktigt. pEr
Magnus Eriksson: 2008-01-27 11:44		Tobias, jag beklagar om jag gav en felaktig bild av det du skrev. Jag uppfattade det inte som ett försök till kritiskt avslöjande, eller något dylikt, utan just på det sätt som du avsåg. För mig blev det mest en utgångspunkt för att resonera kring ett principiellt problem som då och då poppar upp - och behandlas på ett förenklat sätt. Jag tycker t ex att Mikael Strömberg utsattes för orättmätig kritik apropå sitt citerande av sig själv häromåret, när en del tidningar försökte göra skandal av det. Bengt, det rent amatörpsykologiska intresset delar jag nog med dig. Jag undrar också över publikmekanismer och kan privat kämpa på så gott det går med människor i min närhet som på fullt allvar tror att jazz är tråkigt och country mindervärdigt och glatt fortsätter lyssna på sena Stones, Sex Pistols, Springsteen och annat som i grunden är lika trist och förutsägbart som Smokie. Jag kan också privat undra vad det är för fel på femtioåringar som då såg och fortfarande ser punken som en uppenbarelse. Vad gjorde de i sin ungdom? Vad har de gjort i sin vuxna ålder? Men jag kan inte flöra musikkritiska resonemang utifrån sådana utgångspunkter, och framför allty inte moralisera över dessa förhållanden på det sätt som Tom - men inte Lennart, för bövelen, Lennart - gör. Och Lennart, vad tycker du egentligen om Clapton? är Layla den enda bra låten eller handlar det om en genial gitarrist som gjort flera bra skivor? I Noreg skriver du det ena, här det andra.
Dan Persson: 2008-01-27 12:27		Att punken idag framstår som trist och förutsägbar är en sak. Mycket låter ju som glampubrock med mammas säkerhetsnålar. Då, i slutet av 70-talet, var det en enorm musikalisk vitamininjektion. Samma sak med Springsteen, förutsägbar och trist idag. Men många yrar ju fortfarande om Konserthuset 75 (jag var alldeles för ung), det var antagligen helt fantastiskt, då.
Magnus Eriksson: 2008-01-27 12:36		Det är ok att tonåringarna gillade punk 1976 och 77, men vi som då var i tjugoårsåldern har ingen ursäkt. Och, för att förtydliga min position om publikutdefiniering: det är mkt enkelt att tro att ens egen smak är särkilt sofistikerad, genomtänkt och medveten. Enkelt och förrädiskt: det finns alltid en annan positon utifrån vilken det man själv gillar framstår som osofistikerat, ogenomtänkt och omedvetet. Lika lätt som det är att ohja sig över att folk fortfarande köper plattor med Smokie, lika lätt är det att utifrån en positon definierad av, t ex, den nutida konstmusiken förlöjliga alla som fortfarande lyssnar på traditionell rock, blues och country. Den typen av verksamhet bedrivs för övrigt från en del yngre soul- och r&b-skribenter, som tycker att alla som lyssnar på blues och s k gubbrock är idioter. Och jag rörs in i själen, var den nu sitter, av Steppin' Out, Key to the Highway, In the Presence of the Lord, Poor Elijah, Have You Ever Loved A Woman och Bell Bottom Blues.
Tom Skjeklesæther: 2008-01-27 12:43		Ja, ja.. så er man moralist. For at man ikke bøyer nakken for at flertallet, et stort publikum, alltid har rett. Kanskje jeg har tatt til meg litt Ibsen allikevel, at mindretallett ALLTID har rett. Hva vet jeg.. For å klargjøre, jeg er ikke av den oppfatning at alle storselgende artister er dårlige. Men samtidig er jeg også nysjerrig på hva som gjør at store publikum atraheres av bestemte artister eller bestemt musikk. Å ha synspunkter på publikums rolle, innsats, holdninger, synes jeg er svært relevant og interessant. Å dømme ut fra reaksjonene bare i denne debatten, later temaet til å være temmelig tabubelagt. Jeg har merket tendensen her tidligere; Man skal f.eks. ikke stille kritiske spørsmål om Carola, ABBA eller Per Gessle. De er hevet over kritikk fordi de er artistene til store masser av publikum, viss smak tilsynelatende er uangripelig i kraft av sitt volum. Er det slik eller missforstår jeg helt?
Bengt Eriksson: 2008-01-27 12:55		Till Magnus: Jag fyllde 30 år 1977. Till Tom: Ja, du missförstår - medvetet dessutom, misstänker jag.
Dan Persson: 2008-01-27 13:47		Kan man säga att den viss artist eller musikstil per definition, objektivt, är kass och töntig, meningslös och avskyvärd? Det kan man förstås inte. Eller? Jag kan däremot tänka mig att en skribent som Andres Lokko, som med stor sannolikhet hatar Eric Clapton, anser att det är fullt möjligt. Åtminstone för att provocera.
Magnus Eriksson: 2008-01-27 14:10		Tom, vem har påstått »at flertallet, et stort publikum, alltid har rett«? Inte en jäkel, såvitt jag vet. Det är inte det saken gäller, inte heller att Per Gessle, Carola m fl skulle stå över kritik. Men lika lite som andra förtjänar de en felriktad kritik som bottnar i ett trist kategoritänkande som är okänsligt och onåbart för insikten att det kan finnas saker av värde på de mest oväntade håll. Den position du så vältaligt ger uttryck för är den pojkrumselitiska (jag vet att du blir putt när jag säger så, men lik förbaskat är det så det ter sig): att upphöja sin egen smak till absolut norm utifrån vilken allt annat framstår som ett syndafall, vare det sedan utslätat, menlöst, kriminellt, dagsländeaktigt, akademiskt eller - skällsorden varierar, men allt det utdefinierade har en sak gemensamt, att det inte passar i pojkrummets ramar. Jag tycker nog att du är för gammal för att diskutera på det sättet. Kanske kunde du någon gång lämna en öppning för att även det som du inte gillar, eller förutsätter att du inte gillar, kan vara bra - även om det inte råkar vara »Let Your Love Flow«? Dessutom läser du Ibsen slarvigt. Dan, exakt. Och just den positionen att viss musik (som man själv inte gillar) är det ena eller andra och inte blott får vara musik man inte gillar, nog så, är så tradig. Bengt, inte fan såg väl du punken som en uppenbarelse? Jag antar att du hade samma syn, åtminstone på ett ungefär, som jag (20 år 1976), att det var kul att höra vad som hände, att det var glädjande att singelskivan fick en renässans, och att allt - mer eller mindre bra, jag minns Chelsea och Saints som de bästa punkbanden på scen - kunde relateras till vad vi tidigare hört.
Bengt Eriksson: 2008-01-27 15:18		Nej, men som en »vitamininjektion« (alltså punken), som Dan skrev. Och inte som du, Magnus skrev: »Det är ok att tonåringarna gillade punk 1976 och 77, men vi som då var i tjugoårsåldern har ingen ursäkt.« Dessutom tyckte jag om att flertalet engelska punkband anslöt sej till den brittiska rock- och poptraditionen, efter t ex Lonnie Donegan, Pete Townshend, Ray Davies... Jag gillade The Clash på scen, minst tre gånger minns jag: i Malmö, Lund och London. Och kan dessutom skryta med att jag skrev en mottext till Lasse Åbergs synneligen reaktionära artikel om punk i Musikens Makt.
Magnus Eriksson: 2008-01-27 18:14		Men då har vi inte särskilt skilda uppfattningar, bortsett från att jag anser att det var skräp. Men poängen var att den som var vuxen då och såg punken sok en uppenbarelse måste ha ägnat sin ungdoma åt något annat än rockmusik, kanske idrott eller något annat fördärvligt.
Lista ämnen | Föregående sida | Nästa sida Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg